Den fabriksmonterade quickshiftern på de flesta nuvarande motorcyklar använder en strömbrytare i linje med stången som ansluter växelspaken till växellådan. När det gäller den vanligaste – en uppväxling – när spaken trycks upp (på en racerlåda trycks den ner), komprimeras först omkopplaren och kontakt skapas. En fjäder ger tyngd till den omkopplaren, men när den väl trycks ihop och kontakten har skapats (eller bruten, beroende på om omkopplaren är normalt öppen eller normalt stängd), överförs kraften som appliceras på spaken till att flytta väljaren inuti växellådan , och nästa utväxling väljs.
Det är en enkel design, men den förlitar sig på en positiv förändring som görs av föraren, och den tar bort den direkta känslan av en solid länkstång, eftersom du introducerar en viss fjädrande rörelse i systemet.
Aktivering av strömbrytaren gör att tändstiften tillfälligt skärs av och upphör att driva. Det är samma process (men snabbare) som att kortvarigt rulla av gasreglaget medan du lägger i nästa växel.
När motorn driver cykeln framåt trycks växlarna av veven. Om du rullade av gasreglaget tillräckligt länge (eller avbröt strömmen till tändstiften) skulle cykeln börja bromsa in, och farten på bakhjulet skulle sluta med att det körde veven genom växellådan, så att den agerar tvärtom. riktning på kugghjulen. Mellan dessa två moment – eftersom motorvarvtalet minskar och matchar växlarnas hastighet när de drivs av bakhjulet – har växellådan ett ögonblick av 'flyt', där hundtänderna som kopplar in växlarna är mellan varandra.
